Ett tag sen

Har velat länge om vad jag ska skriva.... om jag ska skriva osv.
Mycket agg mycket frustration finns i min kropp.

Däremot har jag beslutat att jag ska försöka skita i allt som går emot mig. Att stå för mig själv kämpa lite till... Orkar inte riktigt men försöker.

Livssituationen är skit. Har inga pengar och får inga heller. Har ingen rätt till akassa eller Soc. Så näää finns inget att göra. Sjukt jobbigt och veta att jag troligen inte kan ge mitt barn en tårta tills hon fyller år... suck. Aja... får bli en jävla frystårta. Och vi får fira både mig och dottern samma dag. Glad att jag köpt det jag ska till henne. Har visserligen ett par andra saker jag skulle vilja fixa men jaja... det kommer väl pengar nån gång...

Igår va jag på en mini jobbintervju och även på möte på försäkringskassan för en praktikplats. Men ja vi får se...
Jag mår skit.

Funderar över om jag ska försöka byta kurator och även landsting. Kanske får man mer hjälp då...

Gyn ska jag till på tisdag. Hoppas de kan hjälpa mig på något sätt med pmsen.

Har börjat träna mer. Går mycket... springer intervall på 2,5 km ett par tre ggr i veckan ochden 6/4 börjar träningen igen!

Suckar.

Fick nåt jävla meddelande på Facebook från ja en för mig okänd människa. Som tydligen skrev ett och annat. Till dig skulle jag vill sägs att du vet inget och om du visste skulle du ändå inte förstå då du använder ett karl namn och då vet ju alla att hjärnan är som bortblåst!

Tar jag åt mig? Nej inte direkt. Det handlade om min vikt... Japp har gått upp men det är mina antidepressiva som gjort det eller hjälpt till med det. Och nu kämpar man åter igen.... tyvärr finns det ju folk som gillar att trycka ner andra. Jag är van så tyvärr... det är vad jag blivit hela mitt liv så det är som det är.

Hatar att kämpa. Egentligen kanske man skulle väga 133 kg igen för att gömma sig och vara van med alla blickar och fördomar. Vill säga till alla som gör en gbp fördomar försvinner inte och det blir inte jätte mycket bättre ändå. Kanske hälsan då. Men hjärnspökena är oftast kvar.

Usch för att inte må bra.

Men fick tipset igår att skita andra och sköta mig själv och det tänker jag göra. Ska inte bry mig om vuxna som är sjuka...
Mina barn är en annan sak. Dom måste jag ju hjälpa såklart.

Idag ska jag ta en promenad. Ensam eller med nån annan det vet jag inte än. Jag behöver ut och röra på mig. Imorn är det träning igen och det är skönt att ha något att göra. Två dagar i veckan. Nu är det bara 3 veckor kvar. Har inte direkt några hopp tyvärr. Men vill givetvis ändra mina resultat. Från i förrgår slutade jag med energidryck. Chokladen vill jag dock ha kvar. Äter inte så mkt ändå. Försöker tänka på vad jag äter osv.

Egentligen ska vi göra 9 minuters träning varje morgon men haha nej... helgen kommer få ersätta det med promenad. Veckorna vet jag inte om jag ska gå upp ca 15 minuter innan alla andra och göra det bara för att få det gjort. Ska testa imorn.

Vad mer...
Mår som sagt skit. Nu är det snart dags för den där hemska veckan igen... då jag mår väldigt dåligt. Det har börjat så mensen ska troligen komma nästa vecka. Sen mår jag dåligt i 2 veckor utöver denna. Suck. Imorn ska jag ringa och kolla så remissen till gyn har kommit fram. Annars ska jag skälla på vårdcentralen.

Jobba imorn då... hoppas jag.
Viljan finns inte. Det är ett monotomt arbete där jag knappt träffar folk. Så jag ska försöka hitta en annan praktik då SIUS inte gör mycket på arbetsförmedlingen. Jag behöver nåt annat för att inte krascha. Kanske skulle jag ringa E på arbetsförmedlingen och förklara hur jag mår eftersom nån annan inte lyssnar.

Egentligen ska jag till kuratorn imorn men har inte 150 kr att lägga på det... 😕😯

Men men... hoppas dagen ska bli bra. 

Den där jävla ekonomin!!

Är så trött på pengar...
Men vänta nu... har ju inga så hur kan jag vara trött på dom :(

Nu har mannen betalat sitt. Jag har ännu inte fått några pengar från fk så få vänta ett tag till. Men jag blir tokig. Det finns INGET kvar, inte ett öre. Kanske 10 kr förresten.
Jag vet inte vad jag ska göra. Har ingen lösning alls... jag ser inget ljus.

Den som aldrig suttit där, vet heller inte hur det känns eller är.
Visst man får tänka mer. Men att behöva vända på slanten är fan inte kul. Att säga nej till barnen att de inte kan gå på kalas för vi har inte råd. Eller att dom vill göra något kul som att åka och bada, men nej vi har inte råd.

Jag vet inte när jag/vi kan åka hem och träffa släkten. I sommar måste jag jobba... men med vad? Suckar. Under våren kan vi glömma det, vi har inte råd.

Jag mår dåligt, skulle behöva ha en sobril var dag... men hur fan ska det gå till när jag inget får.

Just nu är en bergsvägg lockande...

Jävla liv.

Känslan av att inte ha pengar

Den känslan är sjukt jobbig. Allt blir ångest....  visst jag utsätter mig inte för att gå i affärer osv.

Jag har en jobbig känsla i kroppen. Vill inte alls till tingsrätten imorn som vittne. Mår piss av att tänka på att jag ska köra 15 mil tur och retur. Plus att jag kan inte handla något.  Kan inte ens titta åt något. Har 10 spänn... Thats it. De pengar som ska komma in... de vet jag inte när de kommer.

Sobril får det bli... både idag och imorn.

ADHD forts.

Kom på massa saker....
Det här med sympati och empati har jag väldigt svårt att visa.
Jag spelar att jag gör det men i själva verket känner jag ingenting.

Inte många som visat det mot mig antar jag... heller.

Små saker som kommer upp hela tiden som jag känner inte riktigt är normalt. Reagerar mer på mycket än andra.
Jag analyserar saker och ting alldeles för mkt.

Shoppingberoende.

Jag tror att även om jag lyckats med barn och lyckats leva livet som gift osv. Så tror jag man kan LÄRA sig leva som man ska leva. Om ni förstår vad jag menar? Att man liksom lever som alla förväntar sig att man ska. Att hela tiden så finner man vägar och man vet hur det ska se ut men det blir oftast inte så ändå.

Dagens mående är riktigt åt helvete.
Irriterad och ja...

ADHD/ADHD eller nåt!

Eftersom jag länge länge funderat över om jag har någon diagnos eller ej så har jag bestämt att jag nog måste försöka hitta någon som vill utreda mig...

Här hittade jag lite information.... och känner igen mig i det mesta, typ allt. Som "Det kan yttra sig som svårigheter att behålla koncentrationen över tid, att rikta uppmärksamheten mot rätt sak, att dela uppmärksamheten på fler saker samtidigt, samt svårigheter att kunna växla fokus från en sak till en annan. Det kan ofta ta sig uttryck i dagdrömmeri och svårigheter att komma igång med aktiviteter. För en person med adhd/add kan det vara extra svårt att ta initiativ till, men även att fullfölja en aktivitet, om hon/han inte är tillräckligt motiverad."

Ja och det stämmer rätt bra...

"När motivationsnivån är hög klarar man av sina uppgifter, men det blir betydligt svårare att upprätthålla drivkraften när det är tråkigt och monotont. Uppgifter som skall utföras avbryts ofta av någon annan aktivitet, exempelvis avbryts den påbörjade städningen därför att man hittar en obetald räkning och i stället börjar fylla i giroblanketten/sätter sig vid datorn eller hittar fotografier. Städningen lämnas halvgjord. Uppmärksamhetsstörningen gör också att man har svårt att ta in ny information, lätt tappar fokus och har svårt att lyssna. Man kanske påbörjar projekt utan att först ha lyssnat eller läst igenom instruktionerna tillräckligt. Det kan då vara svårt att utföra en aktivitet i sin rätta ordningsföljd. Det är dessutom lätt att bli distraherad och avledd av ljud och synintryck. Man kan uppfattas som oengagerad och oförmögen till inlevelse i andras problem. Allt detta kan få konsekvenser i arbetet, i det sociala livet eller till exempel bilkörning."

Det är rätt roligt att sitta och läsa om detta för jag känner igen mig i allt. Jag har lite andra små saker som också "stör" mig... som några tvångssaker som kan komma varje dag. Saker och ting måste ske på rätt sätt osv.  Svarta strumpor kan vara olika... visste ni det *skratt* men jag kan inte ta olika strumpor. Text på papper måste alltid texten vara åt samma håll... etc. Jag vill ha närhet men gillar det inte. Klängigt är inte min grej. Jobbigt även när barnen gör det. Mörker och tystnad är skönt. Ja finns mycket smått och gott.

Men ska försöka ta itu med det och få det gjort. Synd man inte hade pengar. För då hade jag betalat utredningen.

Irriterad till max är jag idag...

Varför...

Varför måste jag må så här. Känna så här. Jag vill ju så gärna men är så äckligt irriterad.  Ledsen. Förvirrad och jävligt kluven!!

Känns som om jag inte vet vem jag är... vissa dagar bara är jag... jag är mamma inget annat. Jag bara är.

Tappat bort mig själv i allt detta.

Det finns en fråga... som pendlar fram och tillbaka fram och tillbaka...
Önskar jag hade någon att bolla med...

Jag är sjuk... M är också sjuk... vem får vila? Nej inte jag i alla fall. Och för det så känner jag BLÄ.

Trött.
Om en timme måste jag hämta E hos sin kompis... sen får vi väl se om det blir nån mat. Tänker inte laga nån.

Fan med.

Samvetet

Helvetes jävla samvete.
Jag har alltid dåligt samvete, för allt. Just nu känner jag skuld över att vara hemma TROTS att barnen är sjuka. E är fortfarande inte riktigt bra, feber på eftermiddagarna. Och just idag ska F till csk för att kolla lite saker. Och jag eller vi har inte råd att jag ska köra och jobba ett par timmar och sen hem igen. Så valde att jag är hemma och hon är också hemma. Men nu är ju E sjuk så det kvittar ändå då jag måste vabba för honom.

Själv mår jag piss. Vet inte hur jag ska orka ta mig till jobbet imorn. Men måste då sius kommer dit och hälsar på så får försöka åka dit, jobba ett par timmar och sen hem direkt efter dom varit där. Mår bajs. Hostar som en tok.

Nej nu roa lillskit en stund!

Inte bra.

Jaha min tur att bli dålig.
Har vabbat i 2 dagar för de stora barnen. Idag är dom hemma för att vara feberfria en dag och se så de inte hostar ihjäl sig efter lek...
Dock blev lilla apan hemma med då jag kände att det va onödigt och försöka ta sig ut i detta snövädret. 😕

Mår sådär. Mår jätte dåligt att jag handla igår för typ 3000 kr... okej det va mat och det lär räcka ett tag skulle jag tro. Men hatar att inte ha pengar på kontot.
Jag va på apoteket plus några räkningar betalades men det mesta va mat så jag borde inte känna så jävla mycket.

Jag vill inte bli sjuk. Men tror att jag är på gång. Hostar och mår allmänt bajs.

Barnen vill ut idag... det är snö ute tydligen.

Ska försöka sälja lite kläder igen så jag blir av med skiten och får in lite extra.

Nej dags att rota fram deras overaller.

Fy fan för idag...

Fy fan för den här dagen... Mår kasst. Tur dottern är sjuk eller ja kanske inte tur men skönt att ha en anledning att stanna hemma. Hon har 40 graders feber. Så då måste man stanna hemma.

Jag har sovit fram till halv elva. Har så ont i huvudet och så tung i kroppen och skulle kunna sova lite till.

Dessutom tog jag in posten... hatar den. Posten alltså. Funkar inte. Jag får inte ihop det.
Mannen får en dålig lön denna månaden och kommer själv ligga back kanske 4-5 tusen. Och jag får knappt något... kanske har 3-4 tusen... kanske. Och så dimper den där jävla dagis/fritids räkningen upp på nästan 2000 spänn... hur fan ska det gå ihop sig då?
Jävla kuk kommun och jävla idiot värld. Varför kan man inte få betala för timmar...

Jag mår skit nu... och kommer eller nej... har ju barn så va det ja...

Om det inte vore för familjen hade jag varit död för länge sen.

Önskar någon annan smällde in i min bil eller punktering i 120 eller nåt... Orkar inte mer. Jag gör.inte det... men har ingen lösning.

Fan fan fan

Plexusskada

Ja rubriken... när jag föddes för 30,5 år sedan 😅 fick jag en plexusskada men jag har en mildare variant. Många frågar vad kan du INTE göra?!, men det vet jag inte. Jag kan göra allt men kanske gör det på mitt egna sätt.
Trodde jobbet skulle funka bra och det har det gjort men nu börjar jag få ont. Har i mitt 30 åriga liv knappt haft ont i armen och att få det nu är sjukt jävla jobbigt.

Plexusskada (eg. plexus brachialisskada) är en slitskada som kan drabba nerverna till armen och handen vid till exempel en svår förlossning.

Jag fick min när jag föddes och har levt hela mitt liv med den. Men man kan också få denna genom olycka/skada i senare år osv.

Skadan uppkommer oftast vid besvärliga förlossningar, där axlarna fastnar när barnet är på väg ut. Det kan då bli en slitning i plexusområdet.
De barn som får en plexusskada är oftast lite större än genomsnittet, födelsevikter på nära 5 kg är vanligt. Vid sätesförlossning kan bägge armarna påverkas, annars är skadan nästan alltid ensidig.

I Sverige får cirka 250 barn per år en plexusskada. Hos flertalet av dessa, ungefär 75 procent, är skadan lindrig och självläker inom några dagar eller upp till ett par månader. De övriga, 50-60 barn per år, får en svårare typ av skada som ger bestående men.

Men men jag överlever ju detta med. ☺

Jobbig dag... fast ändå inte.

Mår inte jätte bra idag eller nu i eftermiddag. Har ont i armen som går ut i ryggen och skulderbladet. Ska bli intressant att jobba imorn...
Men ska se om det finns annat att göra kanske. Lite dataarbete hade funkat.
Irriterad.

Känslorna idag är tvungen, idiot, smärta... irritation.

Har haft en bra dag utöver detta med en skogspromenad med våra kära vänner/grannar ☺ mkt trevligt va det. Det måste göras om igen.

Imorgon är det jobb och på kvällen fitcamp info i Olofström.

Tisdag ska det handlas.

Denna veckan som kommer blir det nog inget kurator besök då jag ska till csk istället med Felicia. Fredag ska jag träffa handläggaren på SIUS och helgen ja kanske blir det bad på vägga. Annars helg promenader.

Har lite smått och gott att fixa i veckan. Som att ringa massa samtal och fixa räkningar och så. Bläää orkar inte.

Måste avboka lite saker med.

Annars längtar jag efter ljusare kvällar så jag kan börja ut och gå. Måste ut och röra på mig trots smärta. ☺

Nej dags att göra sig redo för kvällen. De stora ska snart i säng och jag ska duscha.

Allmänt idag.

Idag har varit en fundersam dag. Att köra bil är ja inte direkt bra... kan jag känna ibland. Så fort jag är ensam så kör jag bara, alltså jag vet knappt hur jag kom från a till b :/
Men men håller mig på vägen i alla fall.

Mår halv dant, mycket tankar och funderingar.
Mycket jag inte vill, men måste.

Önskar någon annan tog över och bara gjorde allt bra så kan jag gräva ner mig under tiden.

Fixat mina naglar, det får mig att må bra. Det är det och min mobil jag lägger pengar på. Naglarna ger jag aldrig upp. Det är något speciellt med det. Annars biter jag ner dom tills det gör ont :(

Nej barnen är i säng. Mannen spelar. Jag är hungrig... kanske äta något och sen krypa ner under täcket och jäsa :)

Imorn blir det tacokväll hos goa vänner!!

PMDS/PMDD

Detta är vad jag/vi misstänker att jag lider av... så samlade en liten text jag tagit från dinamediciner.se. Lider av alla symptom utom ett. Så ja :) återstår att se vad gyn säger sen.

Premenstruellt dysforiskt syndrom, PMDS, är en form av svår PMS där livet kommer i gungning dagarna eller veckorna mellan ägglossning och mens. Humörsvängningar, irritabilitet och nedstämdhet är vanligt för den här gruppen av kvinnor.
Besvär under perioden före mens är det många kvinnor som har. Beroende på vilken undersökning man tittar på och hur den är gjord blir förekomsten av PMS olika, men cirka 18 procent av kvinnorna känner av besvär. Hela 95 procent av kvinnorna uppger att de känner när de ska ha mens.
Men premenstruellt dysforiskt syndrom, PMDS, är något annat. Kriterierna för det är att vardagen ska påverkas, jobbet och/eller familjen. Direkt vid menstruationens början och efteråt ska besvären försvinna. Gör de inte det kan det vara något annat som inte står rätt till, till exempel en depression eller underfunktion i sköldkörteln, hypotyreos.
Minst ett av dessa fem symptom ska du känna för att ha PMDS:

• Nedstämdhet.
• Irritabilitet.
• Humörsvängningar.
• Ångest.
• Minskat intresse för dagliga aktiviteter.

Ytterligare fyra symptom av ovan eller nedanstående ska ingå för att karakterisera tillståndet som PMDS:

• Koncentrationssvårgiheter.
• Trötthet och minskad energi.
• Aptitförändringar och ökat sötsug.
• Sömnstörning.
• Känsla av kontrollförlust.
• Bröstspänning och svullnad i kroppen.

Misstänker du att dina problem kan vara PMDS ska du ta upp det med en läkare på vårdcentralen eller gynekolog.
Enda behandlingen som kan erbjudas i dag är Premalex,(länk till fass) men många kvinnor märker också skillnad vid behandling med p-piller.

Ekonomin

Denna biten är för tillfälligt den värsta. Det är sjukt jobbigt.
JA jag vet, jag har skapat mina egna skulder etc. men jag visste också då att jag kunde betala dom. Hoppades att jag aldrig skulle sitta hos kronofogden igen, men tyvärr blir det så nu.

Jag har haft csn i sjutusenjävlaår och i maj 2014 tog detta slut, fick under den våren detta omvandlat till sjukersättning. Sommaren 2014 hade jag enbart tur att jag fick bra skatt tillbaka. Och juni löste sig med... från Augusti och fram till December har det varit skit. Har enbart haft barnbidrag och underhåll. Det klarar man sig inte långt på kan jag säga...

Från November när jag började på arbetsprövningen, så började mitt aktivitetsstöd som är på 175 kr om dagen efter skatt. JAY!! Så förra månaden valde jag att nu får skiten gå till krono, jag har ingen lösning. Jag finner ingen annan väg...
Det kommer låsa mig en lååååååång väg framöver. Mina /våra planer får ligga på is, eller glömmas bort.

Det är jobbigt när man ser alla andra åka utomlands, köpa dyrare saker etc. man känner sig dum, avundsjuk och va fan nu mer man kan känna. Men men... kanske när man blir äldre.

Mycket är jag besviken över i mitt liv... mycket.
Tyvärr intalar jag mig att jag förtjänar inget osv...

Lite insyn... så kanske någon kan förstå eller försöka förstå.

Anledningen till att jag nu ger ut detta så vänner osv. kan se vad jag skriver är för att de ska få nån förståelse för mig och mitt beteende.

Jag kan inte styra över vissa saker. Jag vaknar ibland irriterad och det kan förstöra en hel dag och dom som kommer i vägen får tyvärr veta detta. Oftast håller jag mig långt bort och på ett bra avstånd :) så ingen ska bli drabbad av mig. Tyvärr får nog familjen ta det mesta. Men försöker hålla käften, vara tyst och göra det jag ska. Men det funkar inte alltid ibland.

Många förstår nog inte hur ekonomin och allt tär på mig så in i helvete. De flesta jag känner har två inkomster. Vi har en... jag har 175 kr om dagen och NEJ man kommer inte alls långt på det. Jag försöker lösa det men tyvärr... det går inte. Och den som inte suttit där utan pengar och stora skulder kan heller inte yttra sig om hur det är. Därför vill jag skriva och försöka förklara hur det känns, hur det är och yttrar sig. Hur man drabbas osv.

Hoppas ni ska förstå. Fråga annars.

Medicin

Första medicinen jag fick va citalopram, vilket inte gjorde ett skit mot mig.
Fick även atarax som inte funkade bra. Imovane och Propavan fick jag också utskrivet Januari 2014. I april 2014 fick jag ny medicin, Venlafaxin. Det tog tid...

I december 2014 valde jag att avsluta venlafaxin tvärt då jag gått upp 15 kg pga. medicinen bland annat. Jag mådde riktigt dåligt vid utdrivningen av medicinen men idag är det väck. En del kom tillbaka. En del av mig vill ha medicinen igen. Men samtidigt så är det enbart för att bedöva känslorna, inget annat. Den hjälpte inte när mina djupaste perioder var och är.

I Augusti 2014 fick jag även akut in till vårdcentralen då psykakuten inte kan göra något... och fick då sobril, dom räddade mig vid mina allra värsta dalar. Tog min sista i början på detta året så nej är inte direkt pillermissbrukare ;)

Mitt i mitt skrivande sitter jag och lyssnar på Michael Jackson :) They don´t really care about us... haha stämmer så bra in på sjukvården här.... :D

I november fick jag en läkare inom psykiatrin efter mkt om och men... han satte mig på dos 150 mg venlafaxin och inget annat. Han klargjorde att jag aldrig skulle få Imovane (insomningstablett) eller sobril. Både är beroendeframkallande men ändå. Om han tittade så skulle han se att jag inte är missbrukare av tabletter. Sobrilen ville jag ha som trygghet. Jag har nu fått av vänner, dom ser att jag behöver det och de har gett mig lite som finns hemma som trygghet. Har ännu ej tagit något av det men jag tar inte i onödan då jag är rädd för beroende.
Knappt så jag äter vanliga smärtstillande piller här hemma, jag tar när det verkligen är illa. Och DÅ är det illa. Men tyvärr... ingen som ser det. Bara jag.

Jag hade hoppats på att de ville prova en annan form av medicin men icke. Tydligen.
Nu hoppas jag ju på att gyn ska kunna utreda nån form av PMDD eller dylikt. Där får man en annan medicin...

This is me.

Jag har tänkt att berätta min resa... min resa genom livet som trasig.
Jag är 30 år fyllda, har 3 barn och äldsta är 10 (snart) och yngsta 3 år. Jag är gift men en karla karl (för er som fattar vad jag menar) han är 9 år äldre än mig. Vi bor på landet med 2 hundar, fiskar, fågel, ödla och hamster.
Jag har ingen karriär och har ej jobbat så värst mycket i mitt liv. Däremot har jag 225 hp (högskolepoäng) som jag genomlidit. Här har vi en stor orsak till varför jag gick in i väggen i November 2013.

Så... det hela började för ca 14 månader sedan. Jag ringde själv till vuxenpsyk efter att försökt fått hjälp på vårdcentralen. Mådde riktigt dåligt och det som då va gränsen var att jag kände att jag skrek mycket på barnen och dom reagerade på det. Veckan innan jul 2013 fick jag komma på samtal hos en kurator inom psykiatrin och hos henne har jag nu gått sedan dess. Hon tog an mig... jag vet att hon bryr sig om mig, men jag har svårt att lita på folk. Dock är det lättare att prata där då jag vet det stannar. Men har än lite svårt att visa känslor...
Det har nu gått ett långt år med mycket upp och ner. Första halv året var okej. Men när jag väl blev utan pengar blev allt fel och jobbigt. Jag började på arbetsförmedlingen den 16 juni och i augusti fick jag träffa min handläggare och prata vidare. Fick då veta att SIUS skulle hjälpa mig, dom får in en på praktik osv. men får "öva" lite innan arbete. Men månaderna gick...
Augusti-December var jag utan pengar... jag fick träffa en handläggare i oktober... då mådde jag skit, ville inget annat än att jobba. 24 November fick jag en praktik.
Men under det senare halvåret, hösten har jag mått dåligt i perioder och vi har funnit ett mönster. Det är fyra veckor på en månad, 3 av dom mår jag skit, veckan innan mensen ska komma, veckan under mensen och den tredje veckan börjar må bättre och sen har jag en sista vecka som jag mår okej. Det är inte okej nej... men hoppas gyn ska kunna hjälpa mig med detta.

Jag vill finna en väg i livet...
Min kurator säger åt mig att det är en livskris jag har, jag behöver varva ner samtidigt som jag behöver komma igång med livet och dess lilla gång. Som jobba och ha regelbundna tider osv. Plus att jag ska finna en hobby eller ja få lite egen tid.

Mitt beteende och mitt sätt att vara är ju sån jag alltid varit. Har alltid velat vara någon annan. Har också alltid varit en sådan som klarar sig själv, jag tycker det. Har svårt att ge andra kontrollen.
Vill så mycket men det går inte alltid. Vänner är svårt. Hittar inte riktigt balansen med alla, känner mig ofta utanför. Är översocial medan andra inte är det...
Små saker som jag upptäckt är att jag har en viss tvångsmässiga beteenden, så som strumpor SKA matcha oavsett om dom är svarta så måste ränderna eller stickningen vara densamma. Vissa saker ska göras på ett visst sätt osv. annars blir jag irriterad och går och grubblar på det hela dagen. Gör om gör rätt eller gör rätt från början. Jag har ett uruselt självförtroende. Jag kan jag vill men ser det inte. Jag klankar ofta ner på mig själv och allt blir mitt fel, det är fel. Jag behöver inse att jag KAN och jag klarar det!! Om jag bara visar lite jävlaranama.

Skulle vilja finna en hobby, gärna träning som jag fastnar för och verkligen går in för det, dock inte till överdrift. Men tycka det är kul osv. och ha det som dragningsplåster några dagar i veckan.
Nu ska jag på fitcamp info på måndag och hoppas jag fastnar... det handlar om 4 veckor av mitt liv. Kanske kan jag få en skjuts.

När jag berättar om mitt beteende så handlar det hela om att jag tror jag har en diagnos. Jag är nästan säker på att nåt är det. Men att få en utredning är inte lätt. Inget man får bara sådär.

I denna blogg kommer jag skriva lite scenarion ur mitt liv. Mina mediciner osv. hur det är att leva i en livskris. Osv.