Jag har tänkt att berätta min resa... min resa genom livet som trasig.
Jag är 30 år fyllda, har 3 barn och äldsta är 10 (snart) och yngsta 3 år. Jag är gift men en karla karl (för er som fattar vad jag menar) han är 9 år äldre än mig. Vi bor på landet med 2 hundar, fiskar, fågel, ödla och hamster.
Jag har ingen karriär och har ej jobbat så värst mycket i mitt liv. Däremot har jag 225 hp (högskolepoäng) som jag genomlidit. Här har vi en stor orsak till varför jag gick in i väggen i November 2013.
Så... det hela började för ca 14 månader sedan. Jag ringde själv till vuxenpsyk efter att försökt fått hjälp på vårdcentralen. Mådde riktigt dåligt och det som då va gränsen var att jag kände att jag skrek mycket på barnen och dom reagerade på det. Veckan innan jul 2013 fick jag komma på samtal hos en kurator inom psykiatrin och hos henne har jag nu gått sedan dess. Hon tog an mig... jag vet att hon bryr sig om mig, men jag har svårt att lita på folk. Dock är det lättare att prata där då jag vet det stannar. Men har än lite svårt att visa känslor...
Det har nu gått ett långt år med mycket upp och ner. Första halv året var okej. Men när jag väl blev utan pengar blev allt fel och jobbigt. Jag började på arbetsförmedlingen den 16 juni och i augusti fick jag träffa min handläggare och prata vidare. Fick då veta att SIUS skulle hjälpa mig, dom får in en på praktik osv. men får "öva" lite innan arbete. Men månaderna gick...
Augusti-December var jag utan pengar... jag fick träffa en handläggare i oktober... då mådde jag skit, ville inget annat än att jobba. 24 November fick jag en praktik.
Men under det senare halvåret, hösten har jag mått dåligt i perioder och vi har funnit ett mönster. Det är fyra veckor på en månad, 3 av dom mår jag skit, veckan innan mensen ska komma, veckan under mensen och den tredje veckan börjar må bättre och sen har jag en sista vecka som jag mår okej. Det är inte okej nej... men hoppas gyn ska kunna hjälpa mig med detta.
Jag vill finna en väg i livet...
Min kurator säger åt mig att det är en livskris jag har, jag behöver varva ner samtidigt som jag behöver komma igång med livet och dess lilla gång. Som jobba och ha regelbundna tider osv. Plus att jag ska finna en hobby eller ja få lite egen tid.
Mitt beteende och mitt sätt att vara är ju sån jag alltid varit. Har alltid velat vara någon annan. Har också alltid varit en sådan som klarar sig själv, jag tycker det. Har svårt att ge andra kontrollen.
Vill så mycket men det går inte alltid. Vänner är svårt. Hittar inte riktigt balansen med alla, känner mig ofta utanför. Är översocial medan andra inte är det...
Små saker som jag upptäckt är att jag har en viss tvångsmässiga beteenden, så som strumpor SKA matcha oavsett om dom är svarta så måste ränderna eller stickningen vara densamma. Vissa saker ska göras på ett visst sätt osv. annars blir jag irriterad och går och grubblar på det hela dagen. Gör om gör rätt eller gör rätt från början. Jag har ett uruselt självförtroende. Jag kan jag vill men ser det inte. Jag klankar ofta ner på mig själv och allt blir mitt fel, det är fel. Jag behöver inse att jag KAN och jag klarar det!! Om jag bara visar lite jävlaranama.
Skulle vilja finna en hobby, gärna träning som jag fastnar för och verkligen går in för det, dock inte till överdrift. Men tycka det är kul osv. och ha det som dragningsplåster några dagar i veckan.
Nu ska jag på fitcamp info på måndag och hoppas jag fastnar... det handlar om 4 veckor av mitt liv. Kanske kan jag få en skjuts.
När jag berättar om mitt beteende så handlar det hela om att jag tror jag har en diagnos. Jag är nästan säker på att nåt är det. Men att få en utredning är inte lätt. Inget man får bara sådär.
I denna blogg kommer jag skriva lite scenarion ur mitt liv. Mina mediciner osv. hur det är att leva i en livskris. Osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar